med svaret. Han hade nämligen tänkt sig, att om pappa fick se, hur bra den båten var, så skulle han låta göra en likadan åt Olle. Så listig var Olle. Men pappa var ändå listigare. Ty han gick och småskrattade för sig själf och låtsade, som om han ingenting hade begripit.
Så att den gången lyckades Olle inte att få den stora båten. Och det dröjde länge, innan han fick den. Men han hade ögonen med sig, och han glömde aldrig, att han en gång hade sett den båten segla, innan ännu masten var afbruten och seglet borta.
Och en vacker dag — det var flera veckor efteråt — kom Olle uppspringande till sin pappa med andan i halsen.
»Pappa, pappa, kom!» skrek Olle.
Och därmed drog han pappa med sig ut till ett stort mörkt kontor, där Olle förvarade alla sina dyrbarheter. Men pappa tog Olle i nacken, höll fast honom och tvang honom att berätta, hvad det var frågan om. Det var svårt. Ty Olle hade andan i halsen af ifver. Men äntligen kom det.
— Jo ... Olle hade träffat den stora pojken, som rådde om den stora båten ... Han ville inte ha båten längre ... För han var trött på den ... Han hade tänkt byta bort båten åt sin syster för en strut karameller ... Men när hon fick se båten, ville hon inte ha’ den ...
Längre kom inte Olle. Ty han stod inte ut med
