att vänta. Han rusade in i det mörka kontoret, och när han kom tillbaka, hade han med sig en gammal röd kask utan skärm och en bucklig trumpet, som lät fasligt fult, när man blåste i den.
»Tror pappa» ... sade Olle ... »tror pappa ... att han vill ha det här för båten?»
»Ja, inte vet jag», sade pappa.
Olle rök in igen. När han kom tillbaka, hade han med sig en mycket liten, vackert skuren båt, som han fått af en lots.
»Om han får den här också», ... började Olle.
»Ja, men kära Olle», sade pappa. »Du ska’ väl inte ge bort allt hvad du har.»
»Hvad bryr jag mig om det här, bara jag får båten», sade Olle och ville springa sin väg.
Men pappa höll honom kvar.
»Är du säker på, att den där pojken får byta bort båten för sin pappa?»
»Ja, visst får han det», förklarade Olle.
Och så bar det i väg.
Hela tiden hade Svante stått och hört på. Han var så intresserad af båten, som om han skulle byta sig till den själf. Han tyckte, att om Olle fick den båten, skulle han bli ännu märkvärdigare, än hvad han redan var. Och Svante beundrade naturligtvis store bror.
När därför store bror tog till benen, så sprang Svante efter. Och det dröjde inte länge, så voro de
