Svante åker på bärg.
Medan Olle som bäst höll på med att rigga sin båt, började Svante tycka, att tiden gick långsamt. Han hade ingenting att göra, och därför smög han sig ut och gick för sig själf.
Nu voro båda gossarna strängeligen förbjudna att gå så långt hemifrån, att de ej kunde höra, när man ropade på dem. Om de någon gång fingo gå längre bort, måste de åtminstone först hava bett om lof. Och det visste lilla Svante.
Men när han fick något i sitt hufvud, som han mycket gärna ville, då glömde Svante, hvad pappa och mamma hade sagt. Det var mycket fult av Svante. Men han var en stor drummel, och det gick mycket lätt för honom att glömma.
Först gick han backen förbi lotsstugorna, och sedan kom han till en bro. Den var lagd över ett dike, och där stannade Svante för att se på en hel massa småfisk, som summo om hvarandra. Svante stod där länge och tyckte, det var dumt, att han inte tagit metspöt med sig. I stället började han kasta
