tillbaka igen. De rakade uppför trappan med ett väsen, som om hela huset hade brakat sönder, och utan att tänka på någonting rusade de rätt in i rummet, där pappa satt och arbetade. Olle var pionröd i ansiktet, och Svante flåsade som en ångmaskin.
»Se», skrek Olle. »Se, pappa!»
»Titta!» sade Svante. »Det är Olles båt.»
Och de skreko om hvarandra, så att ingen kunde få öronljud.
Pappa tyckte verkligen, att det var en präktig båt, och det var inte fritt, att han tyckte synd om den främmande gossen, som bytt bort sin stora båt för en kask utan skärm, en skrällig trumpet och en liten träbåt, som bara kunde segla i ett handfat.
»Hvad sade pojken, när du tog båten?» frågade därför pappa.
»Han?!» sade Olle. »Han blef så glad, så han hoppade på ett ben. Så fort han fick se sakerna, så satte han kasken på hufvu’t och började blåsa på trumpeten. Och han såg inte åt båten.»
Då tyckte pappa, att det var bra. Och då var det bra.
Men Olle tog sin skatt på armen och gick ut för att se till, om han kunde få reda på någon, som ville rigga den. Och Svante traskade efter, lycklig och nöjd öfver att Olle fått en så vacker båt.
