det hven om öronen, och han stötte sig inte det minsta på gräsvallen. Svante hade hittat på, att man kunde åka kälkbacke midt i sommaren utan kälke. Och han tänkte, att det skulle han tala om för de andra pojkarna. Ju längre han åkte, desto roligare blef det, och Svante åkte både länge och väl i sitt anletes svett.
Under tiden hade mamma tittat ut genom fönstret och undrat, hvart Svante hade tagit vägen. När hon inte såg till honom, gick hon ut i köket och frågade jungfrurna. Så kom pappa ut på backen och började ropa, och till sist skickades Olle ut för att leta reda på Svante och säga till att han genast skulle komma hem.
Olle blef mycket ond. För han hade just fått tag i en lots, som var ledig, och som höll på att sätta fast rån på hans storsegel. Han ville inte gå ut och leta efter Svante, men han var så illa tvungen, förstås, och han lovade högt och dyrt, medan han gick och snokade mellan bryggorna, att fick han bara tag i Svante, så skulle han ge honom.
Svante visste inte om nå’nting, där han satt och åkte utför bärget. Han åkte och åkte, sprang uppför bärget och åkte utför igen, försökte hur det skulle vara att åka på fötterna, trillade på hufvudet utför berget, sprang uppför igen och började på nytt att åka på det naturliga sättet. Men bäst det var, fick
