han höra Olle, som stod nedanför bärget, och skrek, så det skallade:
»Svante! Svante!»
Det klack till i Svante, men han förstod ändå inte riktigt.
»Hvad vill du?» skrek han till svar.
»Kom hem», skrek Olle. »Pappa är så arg och mamma också.»
Då förstod Svante. Snopen och rädd, åkte han utför bärget för sista gången. Där nere stod Olle och trätte.
»Var pappa mycket ond?» frågade Svante.
»Du får smörj», upplyste Olle.
Och som Svante vände sig om, fick Olle tag i honom och skakade honom.
»Hvar har du gjort af byxorna?» frågade han.
Svante vände sig om. Och då såg han förödelsens styggelse.
Inte en lapp fanns kvar af byxorna baktill. Skjortan och bara skinnet lyste igenom på ett förfärligt sätt. Nu förstod Svante, hvarför det på slutet hade gjort så ondt, när han åkte. Men han förstod också, att det var förbi med alla förhoppningar om en treflig dag, och att något rysligt väntade honom. Han började gråta, först tyst och stilla, sedan överljudt.
»Tjut inte, för då klår jag dig», tröstade honom Olle.
Men Svante kunde inte tiga. Han grät och
