med små fiskar, som kallades »sabikar». De dögo inte till nå’nting, och så brukade de äta opp masken. Litet längre ner såg Svante, hur de silvervita mörtarna blänkte. Och allra längst ner på botten stodo aborrarna stilla och latade sig. En gång kom en stor gädda och slök en mört midt för näsan på Svante. Svante höll på att skrika högt, men han ville inte skrämma gäddan, som stod stilla. Svante trodde, att hon tuggade.
Så kom det en ångbåt ute på fjärden. Det var en stor hvit båt, som gick på Norrland och gjorde de värsta svallvågorna.
»Nu blir det lifvat!» tänkte Svante.
Han plirade upp med det ena ögat för att se, om inte svallvågorna närmade sig. Som ett helt bärg höjde sig vattnet framför honom, och Svante såg, hur fiskarna började guppa på botten. Så smällde vågen upp emot bryggan. Svante blef aldeles våt. Och han kunde ingenting se. Det kom en ny våg, flere vågor. Allesammans plaskade de öfver hans armar och ansikte. Men när de voro borta igen, och Svante kunde se ned på botten, då voro fiskarna liksom bortblåsta.
»De blef rädda», tänkte Svante.
Och han låg och väntade på, att fiskarna skulle komma igen.
Det gjorde de inte. Men i stället fans där en hel mängd andra rara saker att titta på. Där fans
