tomma ansjovisburkar och spräckta kaffekoppar, en rostig råttfälla, stora bitar järnbleck, gamla spikar och tunnband af järn. Så fans där potatisskal och äggskal, och längst nere på botten såg Svante tydligt skrovet på en liten båt, som hade sjunkit.
Svante vände sig om och tittade uppåt backen. Nej, där fans ingen. Där fans bara Pudel, som stod bakom honom, viftande med svansen och såg intresserad ut.
Svante visste mycket bra, vad det betydde. Ty Pudel hade lärt sig att springa efter saker, som man kastade i vattnet. Det hade gått så till, att det fans på ön en annan hund, som var mycket skicklig i den konsten. Han simmade efter käppar och grenar långt ute i vattnet, bar dem i land och lade dem framför sin herre. En dag kom den främmande hunden och viftade på svansen åt Olle, för att han skulle kasta i något, som han fick simma efter. Pudel var med, och när han såg den andra hunden simma efter träbiten, stod Pudel på stranden och tjöt. Olle kastade i träbiten en gång till, och den främmande hunden skulle just simma efter den. Men då reste Pudel borst, morrade ilsket åt den främmande hunden och sam själf efter träbiten. Han ville förstås vara lika god, han också.
Sedan den dagen sam Pudel efter allt, hvad man kastade i åt honom, bara det kunde flyta. Och nu
