Svante och hans höna.
En gång hade Olle fått följa med pappa, som skulle resa bort på ett par dagar, och därför var Svante alldeles ensam hela dagarna.
Han gick och paltade för sig själf både vid stranden och i lotsens ladugård. Han hade barkbitar, som han seglade med i vattentunnan. Och så hade han ett järnvägståg, som hvarenda dag gjorde långa och äventyrliga resor. Det hade tak, som man kunde lyfta av, och lille Svante lastade vagnarna proppfulla både med sand och blommor. Så pep han, när det skulle gå, och så sa’ han: Husch, husch, husch, när det gick, och så lassade han af sanden och blommorna, när tåget stannade.
Det och mycket annat roade han sig med. Men hur det var, kände han sig litet ensam, och oupphörligt kom han till sin mamma och beklagade sig.
»Hvad ska’ jag göra?» sade lille Svante. »Jag har så rysligt tråkigt.»
Då hände det en dag, att mamma köpte en höna, som köksan skulle hugga nacken af, och som sedan
