såg sur ut och tänkte på att han ändå hade haft rätt. För han var inte våt om fötterna.
»Se på kisse», sade mamma. »Han är inte ledsen, och inte frågar han hvad han ska’ göra. Han är glad att få vara inne, när det rägnar.»
»Jag är ingen katt», svarade Olle.
Kisse hade verkligen inte tråkigt. Han gick och smög under soffor och stolar, och alltid hade han något att leka med. Han rullade med en boll, hoppade efter flugorna, tog ett skutt upp i fönstret och slog ned en leksakshäst, kröp ihop under sängen en stund, som om han skämdes eller var rädd, och började till sist att leka med Svantes strumpor, som hängde ned utför en stol.
Men Svante och Olle sutto bara och hängde, och bäst det var, sade Svante igen:
»Hvad det är tråkigt i dag! Hvad ska’ vi göra?»
I detsamma hördes något buller utifrån verandan, och strax därefter ett ynkligt pipande. Pojkarna sprungo upp och rusade ut. Mamma sprang efter. Och under bordet på verandan hittade de kisse, som höll en kanariefågel i mun.
Hur det hade gått till, fick ingen någonsin veta. Kisse hade kommit in genom dörren, utan att någon såg honom. Sedan hade han hoppat upp på bordet och på ett eller annat sätt fått upp dörren till fågelburen. Att sticka in tassen genom dörren och få fatt
