lika litet som därav att en mängd män icke göra några insatser i den manliga kulturfonden eller att en mängd kvinnor icke göra någon i den kvinnliga.
Jag har sagt att kvinnosläktet ur andlig synpunkt rymmer två raser: kvinnor, som kunna älska och som icke kunna det. Att de senare bli mödrar betyder ingenting för ökandet av de kvinnliga livsvärdena inom mänskligheten, liksom å andra sidan dessa värden kunna ökas genom en kvinna, som aldrig någonsin blir mor.
Det finnes bland de kvinnor, vilka kunna älska, lika många individuella olikheter som mellan dem, vilka icke kunna det. De senare äro ej sällan hänryckande ögonblicksmänniskor, eller rika konstnärsnaturer, eller stora »mannavettsbräckor», såsom våra fäder redan kännetecknade den hänsynslösa förförerskan; stundom äro de klara, kalla hjärnmänniskor, stundom små, torra vardagssjälar.
Bland dem, som kunna älska, blir för den ena den erotiska kärleken det högsta; den andra gripes djupare av moderskärleken; andra åter känna djupast den allmänt mänskliga sympatien, moderligheten i dess vidaste mening. Men hos alla är det styrkan i den personliga hängivenheten, som utgör rasmärket. På detta igenkänna de varandra från nordpol till sydpol.
För dessa kvinnor är deras tillvaro som maka eller moder, syster eller dotter, vän eller hjälpgiverska det livsavgörande. Det vill säga: den bästa delen av deras fröjder och sorger, drömmar och tankar, mödor och segrar är insatt i livsförhållandena, medan för flertalet män under större delen av deras liv, ett livsarbete äger det mesta av deras personlighet.
Min bevisning rubbas därför i intet avseende, även om kvinnorna allt mer lätt och lyckligt kunna bli mödrar och således ha stora krafter över till andra ändamål, lika litet som genom alla de kvinnor, vilka icke bli mödrar.
Moderskapets fulla förverkligande är det av en mängd yttre ting bestämda, således det mer tillfälliga