var barnlös, och hennes man hyste den djupaste vördnad, den innerligaste sympati för hennes arbete. Han hade tid och håg att taga på sig alla de småplikter, hon ej hann fylla, och denna anordning främjade i detta fall bådas lycka. Men hade han av sitt eget arbete varit hindrad att skydda hennes och hade moderslyckan fyllt hennes varelse, då skulle konflikter ovillkorligen blivit följden, och därmed en minskning i arbetsintensitet och konstnärlig avrundning. En sådan verkan hava vi även i vår litteratur sett exempel på. Bland dem är A. Ch. Leffler, vars produktion var mindre rik på livsinnehåll men mer konstnärlig i formen under hennes tidigare än under hennes senare livsskede.
En kvinna, som har tvenne, ofta skarpt skilda verksamhetsområden, slites först mellan dem under en känsla av oupphörlig disharmoni. Men en sådan disharmoni står man i längden icke ut med. Man måste slutligen ta sitt parti och en gång för alla avgöra om man anser att den yttre uppgiften eller hemlivsuppgiften är den överordnade. Sedan träffar man sina dagliga små val i den riktning, som man gjort sitt stora avgörande val. Och man känner icke samvetskval över att, vad man på det andra området ger, endast kan bliva av sekundärt värde.
Komme nu kvinnorna att slå fast den grundsatsen: att deras andliga odling är det för kulturen viktigaste, då böra och måste deras dagliga val och vanor gå i denna riktning. Och sålunda får småningom den sympatiska sidan i deras liv en ringare odling.
Men på detta sätt bleve ju ej heller deras hela individualitet frigjord, utan blott den ena delen och den andra undertryckt? Vilken del av den kvinnliga personligheten är det då som för hela kvinnokönet, för framtidens kultur är viktigast att vi lyckas fullt frigöra? Låt oss höra vad alla århundradets snillrikaste kvinnor svarat:
»Kvinnokönets högsta form av vara, det starkast
9. — Missbrukad kvinnokraft.
