förhållande som inom kroppens, d. v. s. att, jämte många stora, gemensamt mänskliga likheter vissa fundamentala olikheter finnas. Huru djupa och stora dessa äro, kan blott en i full frihet fortsatt utveckling för båda könen visa. Denna utveckling skall troligen, sedan den ej av emancipationen snedvrides, förete en allt rikare assimilering i vartdera könets sida från det andras kulturfond, men tillika en allt rikare differentiering av vad de ömsesidigt frambringa.
På denna väg skall frigörelsen bli verklig för den kvinnliga övermänniskan som för vardagskvinnan, för undantaget som regeln, för den typiska, allmänt kvinnliga begåvningen som för det kvinnliga sekularsnillet.
Den frigörelse, som uppställer likhet med mannen såsom målet, har däremot vållat ett nytt ofantligt tryck på flertalet kvinnor, en oerhörd överansträngning för de många, som icke tillhöra undantagen.
Genom att under årtionden nästan varje vecka ha sett någon yttring av det nya tryck, som »emancipationen» medfört, har det blivit mig klart: att detta tryck för det första kommer därav, att kvinnosakens flesta anhängare lagt tyndpunkten av sin argumentation och sina strävanden på vad kvinnan en gång skall komma att bli; på hennes bragder inom det intellektuella området, på hennes jämlikhet med mannen i detta som i alla andra avseenden.
Vad har småningom blivit följden av att där förlägga tyngdpunkten?
För det första att hela det oändligt betydelsefulla studiet av kvinnans liv som könsvarelse blivit förbisett; otaliga iakttagelser ha blivit försummade, genom vilka djupet och finheten i kvinnonaturen kunde framgått lika klart som genom hennes andliga produktion. En abstrakt och ogenial, till sina yttersta följder kultur- och lyckofientlig, syn på kvinnan har kommit i stället för den rika, sammansatta, individuella
