uppfattning, som medtagandet av det könsliga momentet kunde medfört.
För det andra har intresset i kvinnosakssträvandet samlat sig omkring den ogifta kvinnan, medan man förbisett den betydelsefullaste nydaningen: den av den gifta kvinnans ställning.
Den gifta kvinnans äganderätt och myndighet omfattades under 1870-talet med livligt intresse. Nu har detta hos oss så svalnat, att Föreningen för gift kvinnas äganderätt dog en stilla sotdöd och begrovs i tysthet som självspilling.[1] Och den dog ej, emedan den nått sitt mål, långt därifrån! Ännu är den gifta svenska kvinnan lagligt lika omyndig — i fråga om sina barn, sin person, sitt arbete, sin egendom — som dårar och brottslingar! Detta vidunderliga missförhållande ta de flesta ogifta kvinnor lugnt. Varför? Emedan de alltmer flyttat blicken till kvinnans yttre arbetsområden och alltmer förbise var kvinnans verkliga maktområde finnes, var hennes krafter framför allt borde frigöras och utvecklas genom den ansvarskänsla, som endast fullt mänskliga rättigheter skänka.
För det tredje eggas kvinnorna till ivrig tävlan med männen, men icke av personlig ärelystnad, ty personligt ärelystna kvinnor äro ännu sällsynta. De eggas av en brännande iver, ett religiöst nit, kan man nästan kalla det, i kvinnosakens tjänst. Fina, ömtåliga naturer med rik begåvning spränga sönder sig; andra, medelmåttiga, tvinga sig mot sin innersta håg till arbeten och studier med vilka de, trots all trötthet och missräkning, hålla i — för kvinnosakens skull! Ty männen skulle ju annars håna den kvinnliga svagheten, mena de. Deras arbets- eller examensresultat ha sedan blivit förhärligade av kvinnosakens målsmän som märkliga yttringar av kvinnokraft, medan man finner som den naturligaste sak i världen att en yngling når liknande resultat. Och detta skymmer
- ↑ Samtidigt börjar den vaknande kvinnorörelsen i Frankrike och Tyskland med fullt skäl sätta den gifta kvinnans rätt främst på sitt program.
