växa kraftigare än någonsin, är just detta nya, som jag velat rikta tanken på: nämligen att man bör flytta tyngdpunkten av sin bevisning från allt det, man hoppas att kvinnor en gång möjligen kunna komma att göra, till vad de redan gjort för kulturen.
I stället för det förödmjukande erkännandet, att kvinnan i årtusenden låtit sin andliga utveckling hämmas, icke av något för hennes innersta väsen avgörande, utan av mer eller mindre starka tillfälligheter, vinna vi då den för vår självkänsla förlösande vissheten: att vi i själva verket alltid satt in alldeles lika stora värden i kulturen som mannen, ehuru ej likartade.
Och ur denna självkänsla kan växa en strålande segervisshet, en okuvlig frimodighet. Då kan det verkligen bli slut på det eländiga talet om »bara en flicka», ett tal som i så många hem lagt sitt mögel över flickans själsförmögenheter och skapat denna brännande känsla av blygsel och bundenhet över att vara »bara en kvinna», åt vilken Fredrika Bremer, Camilla Collett, Mathilde Fibiger, Ernst Ahlgren och så många andra kvinnor givit hjärtskärande uttryck.
Då skola vardagliga kvinnor jämte snillekvinnor alla tillsammans kunna träda fram och med stolt tillförsikt säga männen:
Vår insats i kulturen är hemlivets humanisering. Denna insats har varit lika oumbärlig för släktet som den manliga insatsen. För att alltmer värdigt fylla denna uppgift, behöva vi, ha vi rätt till alldeles samma möjligheter för individuell utveckling, bildning och arbetsval som mannen; alldeles samma rätt att, gifta eller ogifta, vara fullmyndiga; alldeles samma rätt att ta del i stiftandet av lagarna, som inverka på hela samhället och då även på våra säregna uppgifter. Vi ha samma rätt att helt leva på vårt eget ansvar; att gå våra egna vägar till lycka och harmoni. Att vi, emedan vår uppgift var en annan, blevo avstängda från full tillgång till den manliga
