än mer de unga kvinnornas syn för det verkliga värdet av vad de, tack vare sin överansträngning, uppnå.
För det fjärde har hela kvinnans utveckling till verklig individualitet, andlig hälsa och styrka genom studierna blivit förfelad. Ty flickorna ha — i jämlikhetens intresse — fått lida detsamma som det manliga släktet under nuvarande vansinniga skolsystem.
För det femte ha kvinnorna med jämlikheten för ögonen, även utan att tvingas av brödnöden, kastat sig in på arbetsområden, där de sällan känt lyckan av en verklig kraftutveckling.
För det sjätte har hvinnosaksrörelsen företrädesvis riktat sig på att för överklasskvinnor lätta möjligheten till andlig utveckling och ekonomiskt förvärv i jämlikhet med mannen, men hela det stora flertalet av underklassens kvinnor har man därunder lugnt sett komma in under ett allt hårdare arbetstryck.
För det sjunde ha de andligt arbetande och med männen samarbetande kvinnorna för sig uppsatt manliga resultat som mål. De ha sålunda försummat att uttrycka sin säregna, kvinnligt-andliga personlighet genom sitt arbete, ett arbete, som de dessutom ofta kastat sig på endast drivna av villfarelsen att andlig produktion är det andliga adelsmärket. Därigenom har en sorglig dilettantism blivit mer lockande än arbetet med verkligt värdefulla kulturuppgifter.
För det åttonde ha de allmänt kvinnliga verksamhetsområdena — hem och familj — blivit ringaktade, som ett lägre arbetsfält än de yttre verksamhetsområdena, och de gifta kvinnorna ha därför alltmer känt sig som ett slags andliga fattighjon.
Och slutligen, för att fylla det heliga niotalet, ha en del kvinnosakskvinnor själva blivit dogmatiska eller ytliga, med en alltjämt stigande benägenhet att förenkla alla problem för att få dem att gå samman med deras teori.
Min djupa övertygelse är att det enda, kvinnosaken behöver för att rätta alla dessa snedvridningar och
