Därför måste samlivets former bli friare, emedan
själva innehållet sålunda bättre kan bevaras; därför
måste kvinnan lära sig betrakta äktenskapet — såväl
om hon ser tillbaka i tiden som in i framtiden —
såsom sitt snilles stora epos, vilket hon alltmer
konstnärligt skall fullkomna.
Ty här är kvinnan genom utvecklingen vorden den, som äger den största genialiteten. Hon kan bevara sin kärleks ungdomliga spänstighet ända in i ålderdomen. Ej sällan ser man en mor med vuxna barn ännu som en sjuttonåring älska sin man. Men i de allra flesta fall har hon icke brukat denna sin egen känslas styrka rätt. Genom ovisa anspråk eller slavisk självutplånelse eller osköna vardagsvanor eller styv självhävdelse har ur hennes hand glidit spiran i det rike, där mannen fortfarande är kung, men där hon till sin sorg ej längre är drottning. Hon har icke förstått, att det behöves tusenfalt rikare tillgångar för att bevara än vinna kärlek; en oändligt mycket större insats av behag, av smidighet, av en all formalism och slentrian undanfejande ungdomlighet. Hustrun bör visserligen vara i stånd till det andliga utbyte, där den utvecklade kvinnan och mannen ge varandra all den sympatiska vänskapens rikedom. Men hon måste även äga gåvan att leka och att le, lika väl som att tala allvar, tänka stora tankar och känna djupa känslor.
Garborg säger om Jonas Lie — äktenskapets diktare framför någon annan i vår tid — att för honom är »äktenskapet ett heligt, spänt allvar, ett längtansfullt sökande av varandra; ett energiskt hävdande av sig själv för att ge sig själv; en städse växande förståelsens innerlighet. Äktenskapet är ett förhållande, som hela livet igenom måste fördjupas och därför är det verkliga äktenskapet så sällsynt, ty det kräver fullödiga människor.»
När kvinnan utvecklas till en fullödigare personlighet, då skall hon ej blott själv bättre förverkliga utan även lära mannen förverkliga äktenskapet under sådana former, som ge bådas individualitet en allt
