Sida:Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi (1914).djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
143
KVINNOPSYKOLOGI OCH KVINNLIG LOGIK

större rörelsefrihet. Ty vad som i de flesta fall skapar olyckan i äktenskap, som dock börjat med den varmaste kärlek, är att först har olikheten i varderas väsen, utövat tilldragningen. Men sedan är det just dessa olikheter, som visa sig ej kunna uppgå i en harmonisk enhet. Ingendera låter olikheten bestå, utan strävar att upphäva den, genom tryck på den andras personlighet. Det är detta — och jämte detta så många andra av äktenskapets invecklade problem — för vilkas lösning den kvinnliga egendomligheten torde komma att visa sig som den framför allt geniala, när kvinnan en gång på allvar börjar begrunda dessa problem.

Kvinnan har redan — samman med de stora diktarna — i hög grad höjt både mannens och sin egen äktenskapliga »standard of life». När man framhåller som exempel på huru själfulla kvinnor varit olyckliga i samlivet med stora män och i samband därmed betonar: att männen mer måste dela sitt själsliv med hustrurna ifall icke dessa, med sin nuvarande utveckling, skola känna sig nedtryckta inom hemmets värld; när man befarar att den utvecklade framtidskvinnan kanske ej kan erhålla en sig värdig man — då visar detta ett förbiseende av utvecklingen.

Mannens behov av sympatiskt samliv med sin hustru; hans aktning för hennes personlighet, hennes självverksamhet, hennes behov av utveckling, äro i den grad stadda i tillväxt, att jag endast inom min krets skulle kunna anföra nästan alla de, under de sista tio åren bildade, hemmen som bevis för mannens nya syn på äktenskapet. Antagandet att mannens erotiska förfining icke ens skulle vara börjad, är ett djupt misstag. Genom att mödrarna och fäderna icke blott medelbart inverka på barnens känsloliv utan medvetet söka odla de sympatiska känslorna, förfina och fördjupa dessa hos gossen som hos flickan, så finnes ingen fara att »framtidskvinnan» skall sakna en sig värdig man. Jo, så till vida, som aldrig någon man i någon tid varit eller kommer att bli fullt värd den djupaste kärlek,