behövlig, och i vilken ingen rikare insats av deras personlighet skulle kunna göras!
Så länge de båda orden — »bara mödrar» — glida över unga kvinnors läppar, behöver jag icke andra skäl för att motivera mitt uppträdande i denna fråga!
Samma genomgripande väckelse med avseende å vad äktenskapet i anda och sanning bör och kan vara, behöver det unga kvinnliga släktet med avseende å vad moderskapet bör och kan vara.
Men varken äktenskap eller moderskap nå upp till sitt högsta mått av sundhet och sanning och skönhet förrän man lyckats utbyta det av kvinnoemancipationen uppställda målet — kvinnans jämnhöjd med mannen inom hans livssfär — mot målet: hennes utveckling till den högsta höjd inom sin egen.
Så länge detta ej skett, skola de med barnens fysiska vård till stor del upptagna, unga mödrarna frukta att förslöa sin andliga varelse och tro sig underlägsna de kvinnor, som ute i livet fylla en arbetsuppgift. Först när de unga mödrarna inse, att deras uppgift kräver icke blott all deras kärlek och deras fysiska krafter, utan även det rikaste och bästa av deras själskraft, då skola de befrias från den känsla av underlägsenhet, som de nu plågas av, gent emot de utåt arbetande medsystrarna.
Björnsons djupa ord: En moder lider fra den dag hon blir det, hava sin allra djupaste sanning just för den utvecklade kvinnan. För henne blir uppfostrans problem det oerhört sammansatta: att låta barnet uppfostra sig själv, på samma gång som hon uppfostrar barnet.
Det är då hon kommer att inse hela ytligheten av den uppfattning, som gör kvinnans individuella utveckling liktydig endast med kunskapstillägnelse och materiell eller intellektuell produktion, eller med den karaktärsutveckling, som ett yttre arbete skänker. Visserligen skall den unga modern finna, att allt detta kan ha givit henne månget nyttigt hjälpmedel, men
