helighet» den djupaste känslan hos kvinnorna själva; inse dessa icke att deras högsta kulturuppgift är att föda och fostra ett, av sundhet och styrka strålande, nytt släkte — då får deras folk, deras ras icke på längden något gagn av sina kvinnors duglighet inom den materiella eller andliga produktionen. Ty det folket och den rasen skola småningom upphöra att finnas till bland dem, som verka i kulturens tjänst.
Erfarenheten med avseende å antalet kvinnor som, på grund av studier eller arbete, fysiskt och psykiskt överansträngda inträda i äktenskapet, är i detta avseende allvarligt väckande.
Dessa kvinnor bli ofta alls icke mödrar; eller bli mödrar till svaga, stundom abnorma barn; eller kunna icke själva ge sina barn den första näringen.
Att liknande tecken av obenägenhet för eller oförmåga att mäkta moderskapet förut framträtt; att de även nu framträda också av helt andra skäl än kvinnors överansträngning, detta minskar icke vikten och vidden av en varning till kvinnosakens målsmän att de icke, från sitt håll, skola bidraga att öka ett ont, som kan bli av den mest ödesdigra art för folken.
Det mest väsentliga, den unga flickan borde lära, nämligen de villkor — gällande för moder som fader — utan vilka barnens andliga och kroppsliga hälsa icke erhåller en fast grund, detta får hon icke lära. Hon får sällan en allvarlig uppfostran för det stora livsområde, där hon en gång kan komma att verka, en uppfostran, som i främsta rummet måste medföra den religiösa vissheten: att endast i en hel, ömsesidig kärlek finnes »generationens helighet»; endast genom den fylles det första villkoret för att de barn, som genom henne erhålla livet, också skola inträda i detta med utsikt till andlig och kroppslig hälsa.
Under senaste tiden har jag hört flera uttryck av unga flickors harm över att jag vill reducera dem till — »bara mödrar»! En uppgift, för vilken de mena att någon intelligensens utveckling icke skulle vara
