mest intelligent utvecklade, de mest kunniga, de utom hemmet mest verksamma.
Nej, de mödrar, vilka under hela livet leda sonen vid sitt förklädsband — så som Olof Stig skildrar det i sin vackra dikt — de äro ofta av ett helt annat, ett nu mycket sällsynt slag. Jag har stundom sett dem i det högförnäma hemmet, stundom i en prästgård på landet, stundom i ett bondhem. Jag har sett dem, ofta själva icke mödrar, men fyllande en mors plats i hemmet hos barnen i skolhushållet. Och jag ville vara diktare för att kunna skildra dessa modernaturer.
Ty endast diktaren kan ge ett levande intryck av deras djupa ro i sin egen naturs fullhet; av deras snabba, lyckliga hand med att ordna och ställa till rätta; deras breda, omhuldande godhet, deras rika kraft, som räcker till för allt och alla; för glädjen som arbetet, för allvaret som ömheten. När barnet håller denna mors hand, vågar det allt; vid hennes lovord känner gossen sig som karl. Lidelsen stillas när ynglingens huvud slutes mellan dessa starka, svala händer, och mot denna mors knä blyges han icke att luta ett av tårar badat anlete.
En sådan mor kan le bort sonens dårskaper och gråta bort en fläck på hans själ, ty hon ler vackert och hon gråter sällan. Hennes bannor äro sparsamma som hennes smekningar: båda bli sålunda oförgätliga. Hennes ömhet är verksam, ej ordrik; hennes krav blida men orubbliga. Lit — lit till hennes ord, till hennes hjärta, till hennes makt, det är vad hon i varje ögonblick som en himmelsk trygghet meddelar barnen.
Denna mor söka barnen därför genom hela huset, så fort de komma inom detsamma. Och finna de henne först vid spisen, sätta de sig på köksbordet för att berätta och fråga och därunder av hennes sunda, enkla, stora syn på alla problem hämta vishet och mod att lösa dem, allt ifrån skolans svåra läxa till livets svåraste uppgift.
Dessa moderlighetens stora konstnärinnor äro
