sällsynta som de stora skapande kvinnosnillena. Men med mycket mer visshet än i fråga om de senare kan man förutsäga: att dessa moderlighetens genier skola komma att framälskas ur kvinnosläktet, när hela detta släkte eldas av moderskapets religiösa inspiration.
Sålunda skola kvinnorna också lära sig att allt rikare bruka alla kulturens hjälpmedel för uppfostrans uppgift. Men de måste därunder fasthålla: att inga insikter dem befria från det kategoriska imperativet:
Var för det första, handla för det andra!
XII.
Dilettantismen i nutidens uppfostran yttrar sig framför allt däri, att mödrarna nu oupphörligt göra något för barnen, men icke i sig själva äro nog för barnen; att de övervaka, överuppoffra, överströmma med ömhet, rättelser, försiktighetsmått för själens diet och kroppens diet. De inse icke att all denna hetsiga plikttrohet är överuppfostran, och långt, långt skild från det slags uppfostran, som hos den nyss skildrade modern är omedelbar natur, men som en gång kan höjas till stor konst, till djup vetenskap. Denna konst består framför allt i att kunna begagna och understryka de erfarenheter, barnet helt naturligt gör, eller att skapa de behövliga erfarenheterna, där de icke omedelbart erbjuda sig själva. Den består i att ur var och en av barnets framträdande individuella egenskaper leta fram den positiva, den goda sidan och med detta godas hjälp övervinna den negativa, den onda sidan. Den består i att visa lika mycken hänsyn för barnets bästa egenart som man visar ett snille, och lika mycken aktning för dess rätt som man visar en konung.
