Först när man blir övertygad att tortyrmedel äro
lika demoraliserande för barnets karaktär som
förnedrande för uppfostrarens intelligens och
personlighet, då kan man börja tala om att man lärt sig a b c
i uppfostrans vetenskap.
Ett annat område, där uppfostran är lika ovetenskaplig som på straffens, är lekens och över huvud i fråga om att sysselsätta barnen. I stället för att låta dem själva dana sina leksaker och därunder njuta konstnärens eller uppfinnarens fröjder — eller endast ge barnen de leksaker, med vilka de sedan i oändlighet kunna leka vidare, under ständigt nytt bruk för fantasi och uppfinning — ger man dem dyrbara, fullfärdiga leksaker, vilka icke ge fart åt uppfinning eller inbillning. Därför kastas de snart sönderbrutna i en vrå — sedan de stegrat barnets anspråk, slappat dess förmåga av glädje i det enkla, eggat dess fåfänga att ha det bästa av allting och dess lystnad att få allt, vad det ser!
Hur få föräldrar ha ännu ens en aning om lekens uppfostrande betydelse! De skulle annars låta barnkammarpallen få fortfara att vara släde, ångbåt, vaggon, säng, brunn och hundra andra ting! De skulle med största omtanke skaffa barnen rum och frihet att leka. Men även av dem obevekligt fordra att leka själva, icke låta dem, som det nu sker överallt, hänga på de stora — i främsta rummet på modern — för att bli roade.
Medan modern ganska sällan bör leka med barnen, endast ordna för deras lek; så är det en annan daglig glädje, som hon i stället borde bereda dem: den att »hjälpa till», att känna sig nyttiga, att få pröva sina krafter på alla, inom deras möjlighet liggande, små husliga uppgifter. Modern passar nu upp barnen, liksom hon roar dem. Hon berövar dem i båda fallen deras yppersta uppfostringsmedel, självverksamheten. Hon försummar att väcka den känsla, om vilken det träffande blivit sagt, att den »innehåller hela sedelagen i fickformat», nämligen ansvarskänslan. Hon
