överuppoffrar sålunda sig själv till skada för barnens moral och sina egna nerver.
Huru få föräldrar förstå att väl bruka ett annat av uppfostrans viktigaste hjälpmedel, böckerna! Det vill säga de böcker, som barnen för varje ålder böra äga: de få klassiska barnböckerna och sagosamlingarna; de av världslitteraturens mästerverk, av historiska, geografiska och naturvetenskapliga arbeten, som barnen kunna tillägna sig. Barnen äro ypperligt rustade för att hämta andlig näring ur det ypperliga. Men i stället låter man dem förslöas och förkonstlas av barnböckerna, som beröva dem all håg och förmåga att leva i de verkliga böckernas värld, där intrycken bli mest oförgängliga när de mottagits i barn- och ungdomsåren. Att inom barnets räckhåll bringa det yppersta och att låta det själv välja bland detta, allteftersom det finner böckerna »roliga» — detta är en sida av uppfostrans vetenskap, om vilken icke ett hem av hundra ännu har en aning. Man köper leksaker för femtio kronor, när man köper böcker för fem — ehuru det omvända vore det för barnets andliga hälsa gynnsamma.
Dessa antydningar äro nog för att visa: att det är oändliga vidder, som åt alla håll öppna sig, när man verkligen vill behandla uppfostran som vetenskap.[1]
- ↑ De flesta mödrar veta intet om hela den nya vetenskapliga litteraturen om barnets själsliv, lika litet som de läst den pedagogiska litteraturens klassiker. Av den förra vill jag bland annat påpeka Bernard Pérez ypperliga arbeten: L’éducation morale dès le berceau samt L’art et la poésie de l’enfant. Av mera vetenskapligt intresse äro hans stora arbeten över Les trois premières années de l’enfant samt L’enfant de trois à sept ans. Ett grundligt vetenskapligt arbete är Preyers utmärkta : Die Seele des Kindes, som finnes i en större och en mindre, mer populär upplaga. Vidare Herbert Spencer’s Uppfostran, Rousseau’s Emile (som båda finnas i en god, svensk översättning) samt den av direktör O. Salomon på Nääs utgivna, förträffliga serien av klassiska pedagogiska arbeten.
