ger det andra rummet. Och i de flesta fall kan hon, genom ihärdighet och vakenhet, lyckas att under barnens späda år, när hon ej är helt upptagen av deras vård, finna tid till självutveckling, till samlande av de kunskaper och odling av de gåvor och intressen, för vilka hon längre fram inom samhället skall finna ett vidare fält, och dem hon redan förut medelbart kan bruka som rådgivande, inspirerande och eggande vid mannens arbete.
Det är förunderligt, att man kunnat läsa det föregående och påstå: att jag vill stänga modern från all yttre verksamhet, i samma andedrag som jag säger att hon bör medverka att omskapa både skola och samhälle! Icke lär hon göra detta genom att hela sitt liv sitta inburad i sin barnkammare och höja fromma önskningar till världsstyrelsen!? Vad jag betonat nu som förut, det är den hemlöshet, vilken särskilt i större kulturcentra blivit följden av moderns ivriga verksamhet utåt och den överskattning, som denna verksamhet erhållit, på grund av åsikten att för hemplikterna behöves så föga av en kvinnas intelligens, att hon måste söka utväg för denna på annat håll! Det har blivit anmärkt att det just är från de utvecklade kvinnornas håll, som många nyttiga reformsträvanden utgått. Ty dessa förstå, som hustrur och mödrar, mer klart vilka missförhållanden, som böra botas. I detta kan jag med så mycket mer skäl instämma, som jag just hoppas att kvinnans lust att uppresa sig mot missförhållandena, blir en framtidsdanande stormakt! Men vad jag funnit anledning att påpeka, det är den begränsningens lag, som gör att något alltid glider ur ens grepp då man omfattar för mycket.
Kvinnan skall snart, i fråga om yttre verksamhet, lära sig den äkta, lugna självbegränsningen, om hon endast genomglödes av vissheten: att hon blott har rätt att ge samhället den tid och den del av sin personlighet, som hennes hem icke omedelbart behöver. Då ordnar sig allt till full harmoni mellan
