Uppfostrans vetenskap kräver icke att modern
ständigt skall syssla med barnen — den kräver
tvärtom att hon mycket mer än nu skall låta dem sköta
sig själva. Men den kräver att modern under
barnets tidigare år nästan ständigt skall vara det nära,
för att kunna leda dess erfarenheter och vaka över
dessa erfarenheters verkningar, dem hon vet måste
bli långsamma. De dilettantiska uppfostrarna vänta
ofta av barnen — ehuru de ej väcka — en
ansvarskänsla och plikttrohet, en sanningskärlek och
viljekraft, som de flesta vuxna icke visa under hela sitt liv.
Ju mer modern andligt höjer sig själv, dess mer skall hon finna att hon i sitt barns far erhåller en medarbetare, den oumbärligaste av alla. Faderligheten har visat sig lika möjlig att stegra och fullkomna som kvinnans moderlighet. Varje särskilt hem, liksom samhället i dess helhet, kan heller icke umbära fadern ehuru det innerligast behöver modern. Men just denna utveckling av faderligheten blir en av moderns främsta uppgifter, ifall hon med fullt förstående vill fylla plikterna mot de varelser, dem hon givit en far då hon blev deras mor.
XIII.
Det torde nu vara klart för alla, att det icke är barnafödande, under vilka villkor som helst, jag kallar moderlighet; att det är något djupare än moderskapet i dess vanliga mening, jag åsyftar.
Det torde även vara klart att jag endast talat emot strävan att förena ett yttre arbetsområde med modersplikterna. Däremot kan en mor, som låter barnen redan tidigt öva sin självverksamhet, mången gång i hemmet sköta något arbete — t. ex. inom småindustrien, konstslöjden, den andliga produktionen — ifall hon icke låter detta helt uppsluka sig, utan
