och medelbart på hela släktets hälsa. Ingen hälsovård, gymnastik eller idrott kan motverka detta, endast ett helt nytt system för flickans uppfostran. Skolkursen borde vara slut omkring 14—15 år och sedan ett par år ägnas åt utbildning för hemmets uppgifter och läsning efter eget fritt val, varigenom flickan vann tid och ro att finna om och åt vad håll, hon sedan ville fortsätta sin fackliga utbildning.
Men beredelsen för hemmets uppgifter — vare sig den sker inom eller utom hemmet — måste tas allvarligt och icke dilettantiskt.[1]
Det här sagda gäller flertalet. Andra måste ju genast in i förvärvsarbetet. Mot somliga unga flickor skulle det vara grymhet att alls ta dem från studierna under några år; mot andra att tvinga dem att alls utbildas i husliga sysslor. Särskilt bedrives stor synd mot den kvinnliga individualiteten genom att skolan och hemmet, med eller mot deras anlag, tvinga alla flickor att lära finare handarbeten, över huvud torde — som en av mina angripare framhållit — handarbetet ha varit och fortfarande vara ett av kvinnokönets allra största hinder för en rik andlig utveckling, emedan det tämt tankarna och hållit dem nere i en liten rymd, där blott sällan en konstnärlig insats adlat arbetet. Handarbetet för prydnadsändamål är — då det ej blir yrke — enbart nöje och blir ett hinder för kvinnans själsodling, så länge hon betraktar
- ↑
I detta fall har en framstående norsk
skolföreståndarinna gjort ett utmärkt uppslag. Hon har med sin skola
förenat en hushållsskola och gjort till villkor, för att där
motta eleverna, att — ifall den unga flickan ej fortsätter
studierna eller icke söker sig arbete utom hemmet —
hemmet skall använda henne, men ej på lek, utan mot
lön och i en tjänares ställe.
På detta sätt får hemarbetet, som nu ofta med skäl av de unga flickorna ej anses som »riktigt» arbete och som ej bereder dem någon egen inkomst, ett nytt och allvarligt skaplynne. Resultaten av denna idé lära också hava visat sig ypperliga, med avseende å hemmens lika väl som döttrarnas trevnad och glädje.
