och hellre låta den kunskapssökande dottern, under sakkunnig ledning, fördjupa sig i något visst studium, än med mångläseri nöta bort sin håg och sina anlag. Ifall dottern har ett bestämt arbetsmål i sikte, är ju ännu ofta studentexamen ett nödvändigt ont, och inga föräldrar kunna då ta på sitt ansvar att avhålla dottern från densamma. Men att betrakta denna examen som ett gott i stället för ett ont, detta är föräldrarnas nuvarande, stora misstag. Visserligen är den ju ett mindre ont, än att den unga flickan skulle slarva bort sin ungdom utan något allvarligt arbete alls. Ty att lära arbeta med vad det vara må, är bättre än att fåfäng gå.
Men större andligt fattigdomsbevis för föräldrarna kan väl icke gärna tänkas, än att de ej skulle vara i stånd att för sin dotter ordna andra studier, när de en gång äro så bemedlade, att de ha råd att låta henne »ta studenten»!
Om endast en gång den villan utrotas, att studentexamen är den bästa möjliga studieplanen, skola anstalter uppstå, som tillgodose behovet av fortsatta studier på ett för vuxna flickor lämpligt sätt.[1]
Genom en sådan utbildning vunne den unga flickan dels verklig arbetsglädje under sina studier, och dels mer mogenhet att välja ett, sin innersta
- ↑ Jag påminner här om fröknarna Rossanders forna lärokurs, vilken jag och många andra tacksamt minnas, emedan denna kurs gav tillfälle till fortbildning genom regelbundna serie-föreläsningar, där man själv fritt valde den eller de kurser, man ville följa, vare sig med eller utan tentamina, och där de yngre och äldre kvinnor, vilka begagnade sig av detta bildningsmedel, helt och hållet skötte sig själva, med frihetens och det egna ansvarets lyckliga verkan på den personliga utvecklingen. Nu sättes den 17-, 18-åriga flickan på skolbänken i studentexamens-fabriken; kontrolleras och behandlas som barn — lärarna skola t. ex. kalla eleverna vid namn, i stället för den titel, de bruka då de träffa dem i sällskapslivet! — och hållas stramt i de fasta kursernas, förhörens och betygens ledband, med det resultat, att eleverna ofta äro hållningslösa, osjälvständiga skolflickor vid den ålder, då de borde vara personligt präglade unga kvinnor.
