Mitt föredrag om Missbrukad kvinnokraft
var ett försök att, från kvinnans första och
allmännaste väsensbestämning, från vad hon av urnaturen är
— moder — leta mig fram till orsaken för hennes
svaghet i vissa riktningar, hennes styrka i andra och
att därur dra vissa slutsatser om de områden, där
hon har utsikt att bli av allt större betydelse för
kulturen, när hennes säregna krafter bli fullt utvecklade
och frigjorda.
Den regeln att, när man särskiljer, bör man börja med de väsentliga, de starkast framträdande väsensbestämningarna, var den jag följde, i tanke att kvinnorna ägde någon förmåga att skilja huvudsak från bisak, regel från undantag. Jag uttryckte mig i korta, aforistiska satser, ty jag antog att man sedan skulle komma att tänka vidare själv — det enda sätt på vilket man tillägnar sig en tankegång.
Jag brukade anekdoter och bilder för att snabbt belysa, emedan jag antog att man förstod humor och poesi.
I stället har man — när jag sagt att kvinnans svaghet (och styrka) består i att ej kunna lära sig att 2×2=4 — framvisat kvinnliga studentexamensbetyg med laudatur i matematik! När jag skildrat