drottning Kristina. Samma typ möter oss med moderna drag i det förtrollande och förtvivlade genibarnet och kvinnogeniet Marie Bakshirtseffs självbekännelser. Åt samma nutidstyp, fast med vardagliga dimensioner, har en säker hand givit diktens liv.[1] Denna typ möter oss nu ofta i den moderna litteraturen. Det var de stora kvinnorna från århundradets första halvdel, vilka vittnade att äran för dem endast var »un peu de bruit autour du coeur», »a royal mourning in purple for happiness». Nutidens unga amerikanska och engelska kvinnor äro på god väg att betrakta kärleken som en nödfallsutväg, ifall ärelystna strävanden slå fel.[2]
Kvinnorörelsen går i Amerika framåt med stora steg. Man finner där alla slags kvinnor: »framtidskvinnan» i ideal fullkomlighet bredvid de första, i hög grad originella, gamla vägbrytarna för rörelsen. Jag har sett ingendera. Men genom de medel, jag erhållit att på avstånd följa rörelsen, har ett stort och starkt intryck blivit det härskande: att likställighetssträvandet håller på att utrota just den kvinnliga genialiteten, just obetvingligheten, just känslans makt att sända sina vreda viggar mot de samhällets missförhållanden, vilka skapa lidanden och orättvisor. Jag har till exempel nyss genomläst en packe av kvinnosakskvinnornas eget stora dagliga pressorgan. Där fanns vittnesbörd om mycken god verksamhet av kvinnor för att lindra nöd och lidande. Men jämte denna gick en annan strömning: en banal benägenhet att godtaga manliga slutsatser och åtgärder på statslivets område. Var och en av dessa osjälvständiga små artiklar slutade visserligen med det vanliga jubelordet: »Allt blir gott, när endast kvinnorna komma med!» Men på de vida tidningsfälten växte icke en enda egendomlig eller fruktbar tanke, som kvinnorna hade att komma med! Två gånger stannade jag verkligen
