vid en sentens. Men båda gångerna var den — citat efter en manlig tänkare!
Och det var icke blott denna banalitet, denna frånvaro av äkta »vildhet», som förvånade. Där fanns också ett oroande tecken till begynnande förvildning i känslan: nämligen en livlig skildring av de nöjen, jakten bereder kvinnan; en försäkran, att hon också här kan bliva fullt likställd med mannen och ett stolt uppräknande av allt det villebråd, som de unga damerna visat sig kunna nedlägga under ett jaktparti! Jag trodde först att det hela var en dålig symbolist-dikt. Men saken var fullt allvar.
Ett par veckor senare fick jag en omedelbar bekräftelse på den tanke, som vid denna skildring blev en länk i min egen slutledningskedja. En 19-årig amerikansk generalsdotter, som vill skrämma några fruktstjälande negerpojkar ur sin trädgård, drar sin pistol ur fickan, hotar först att skjuta dem och fyrar sedan av, med den påföljd att hon dödar en av gossarna. Hennes dom blev mycket lindrig, varvid bland annat rasfrågan medverkade. Men det i denna sak mest förfärande, det var att, när en tidning sedan föll på den idén att bilda en opinionsnämnd av tolv framstående kvinnor — alla bland kvinnosakens främsta banérförerskor — då uttalade sig sju av dessa till den »stackars unga kvinnans» förmån! För henne hade de, bland annat på grund av hennes fina samhällsställning, endast sympatiska beklaganden; ur kvinnosakssynpunkt framhöllo de att det vore en orättvisa, om icke även kvinnor med pistolskott finge öva »självförsvar». (!) Denna sannsaga talar mer än hela min bevisning för det djupt berättigade i mina varningar. Förmågan av sympatiskt medkännande — ända ifrån kärleken i enbart erotisk mening till den allfamnande känslan för mänskligheten — behöver odlas; naturen har alldeles icke gjort kvinnans hjärta till en fullkomlighetens evigt grönskande värld, där självsådda skördar växa. Detta blir slutsatsen av varje djupare blick på kvinnorörelsen runt om i världen.
