Kvinnofrågans målsmän ha med all rätt framhållit
dessa sakförhållanden som skäl för frigörelsen. Men
de ha alltför mycket försummat att rikta kvinnokraften
in på dess allra väsentligaste områden, just emedan
emancipationens mål ju framför allt var att främja
och bevisa den andliga likställigheten mellan könen.
Medan endast helt få av kvinnoemancipationens fanatici påstå, att kvinnornas del i den materiella eller andliga produktionen redan nu kan jämföras med mannens del i densamma, så mena dock nästan alla kvinnosakens anhängare, att man genom det förflutna alldeles icke kan sluta sig till framtiden. Först efter flera generationers utveckling av kvinnans krafter skall en rättvis jämförelse kunna äga rum. Och av denna, hoppas de, skall kvinnornas fulla andliga likställighet med mannen på det klaraste framgå.
Denna förhoppning förbiser dock alltför mycket erfarenheterna från det förflutna. En av dessa erfarenheter är, att kvinnorna i samhällenas överklass aldrig, under någon tid, varit så illa ställda i fråga om utvecklingsmöjligheter som männen i underklassen under samma tidsskeden. Och dock är det ofta just ur underklassen, världens »övermänniskor» framträtt, sedan de genombrutit mycket svårare hinder än dem, den snillrika kvinnan i överklassen samtidigt hade måst besegra för att få följa sin väsensbestämmelse. Även dessa manliga snillen ha saknat arvet från »flera generationers utveckling i frihet». Men de ha dock nått den högsta andliga höjden i sin samtid.
Men, svara kvinnorna, för männen ha funnits bildningsanstalter, som varit stängda för oss. Detta skäl väger, fast mindre tungt än det synes. Ty dels ha många män sent eller aldrig fått denna hjälp och dels ha till exempel de konstnärer, som sökt sin utbildning hos en enskild mästare, ofta fått en ypperligare skola än de, vilka besökt akademier. Och denna enskilda bildningsväg har stått kvinnor öppen lika väl som män. Än mindre gäller det skälet, att överklasskvinnans, från förvärvsarbete så länge fritagna,
