ställning hämmat hennes arbetsenergi utåt. I fråga om bestämd yrkesduglighet har detta varit ett verkligt hinder. Men seden har däremot alltid tillåtit kvinnan att ägna sig åt t. ex. musik, diktning och konst. Varje tid äger något hedrat kvinnonamn, som vittnar om att kvinnan utan hinder från allmänna meningen skulle kunnat nå det högsta på de områden, där hon nu i regeln förblivit dilettant, ifall verkligen hennes anlag inneburit konstnärsskapets möjlighet. Samtidigt ha ju män inom överklassen, vilka även behandlat sin andliga produktion som bisak — och vilka likaledes utan tanke på förvärv kunnat ägna sig åt densamma — nått konstnärsskapet?
Allra mest bevisande är, att just på de områden, där seden anvisat kvinnan hennes egentliga verksamhet, uppfostran och hemmets ordnande, där äro männen de nyskapande, de, som givit de reformatoriska uppslagen och som haft de geniala idéer, vilka medfört nya metoder och nya stilar. Till och med inom kokkonsten är det mannen, som är uppfinnaren. Och i fråga om den första barnavården var det en man — Rousseau — som hos kvinnorna återväckte hågen att fylla den mest instinktiva modersplikten!
Men, svarar man, kvinnans uppfostran och verksamhet ha dock hittills alltid fört hennes tankar in i de gamla hjulspåren och ensidigt riktat hennes känsla på hemmet och familjen. Först nu, sedan hon fått en mindre trång synkrets och icke längre hämmas genom ett ensidigt kvinnoideal, sedan varje kvinna får utveckla sin säregna individualitet, först nu kan man säga, att hennes skaparkraft och förmåga av initiativ verkligen erhålla användning. Man glömmer då att klostren under mer än tusen år frikallade kvinnorna runt om i Europa från hemmets och familjens band. Och under denna tid var det helt visst ofta just de ypperst begåvade, de mest personligt utvecklade kvinnorna, vilka efter livets strider sökte friden i klostret. Inga fördomar hindrade dem att där ägna sig åt vetenskap, konst och litteratur och de gjorde
