det även. Men alla berömda namn från klosterannalerna äro dock manliga, utom diktarinnan Roswithas. Och hela detta tidsskede frambragte endast ett stort kvinnligt snille, vår Birgitta.
Slutligen bör man minnas att, inom som utom klostret, religionen varit ett för kvinnan lika väl som för mannen öppet område. Men världen har dock icke fått en enda berömd andaktsbok av en kvinna, än mindre finner man någon stor kvinnlig religionsstiftare — ifall man ej mäter med teosofiens mått.
Till och med i vårt århundrade har kvinnan icke nått verklig likställighet med mannen annat än i två fall. Det ena är som filantrop. Det andra är som återframställande konstnär, medelbart skapande ur det stoff, diktaren eller tondiktaren givit. Skådespelerskor, sångerskor och tonkonstnärinnor — lika väl som kvinnliga filantroper — de kunna verkligen påpekas i lika stort antal och jämsides med de största manliga namn på samma områden.
Just dessa likställighetsförhållanden bekräfta var på sitt sätt den väsensart, som 1800-talets största kvinnliga skald, Elisabeth B. Browning, karaktäriserat genom yttrandet att kvinnorna helst
... »melt like white pearls in another’s wine».[1]
Icke ensam, utan såsom med sig införlivande en annans tanke eller skapelse; såsom stående i förhållande till en annans personlighet eller såsom medkännande i de mångas lidanden — så är det, som kvinnans eget individuella väsen blommar. Detta djupa behov av personliga förhållanden och personlig hängivenhet för att nå sin egen fulla personliga utveckling, är en av kvinnonaturens mest avgörande egendomligheter. Männen tillhöra ej blott etnografiskt utan även psykologiskt flera raser; kvinnorna tillhöra endast tvenne: den, som kan älska och den, som icke kan det. För det fåtal kvinnor, som hör till den senare rasen, gäller intet av vad jag här kommer att yttra.
- ↑ Smälta som vita pärlor i en annans vin.
2. — "Missbrukad kvinnokraft".
