Sida:Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi (1914).djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25
MISSBRUKAD KVINNOKRAFT

väsensbestämningar. Och ifall dessa varken i livsförhållandena eller i det yttre arbetet erhålla något uttryck, skola de ofelbart göra henne till en, åt sitt arbete mindre hängiven, i detta mera passiv varelse än mannen. Men om småningom detta det djupast kvinnliga hos kvinnorna försvagas genom de yttre arbetsintressena, då har utvecklingen modifierat dem på ett sätt, som blir ödesdigert med avseende å lyckan i de äktenskap, de kunna komma att ingå.

»Där ha vi slutligen det långa talets korta mening,» utbrista kvinnosakskvinnorna. »Vi skola återgå till det gamla förnedringstillståndet att sitta inburade i ’hemmets stilla värld’ och vänta på en man!»

Denna mening borde väl icke kunna vara någon tänkande människas i en tid, då kampen för tillvaron nått en sådan höjd, att flertalet kvinnor ha valet att arbeta med vad helst de kunna få, eller att svälta? Allra minst kan det vara min mening, jag som tror på en framtid, då ingen enda samhällsmedlem skall kunna undandraga sig arbetets plikt. Utan att arbeta vinner kvinnan lika litet som mannen en allsidig, intellektuell och etisk utveckling och kvinnan behöver därför bättre arbetet än arbetet behöver kvinnan. Den arbetsodugliga kvinnan råkar alltid i någon form av förnedrande beroende, av vilken den mest förnedrande är äktenskapet fattat som försörjning. Den arbetsohågade kvinnan fyller tomheten i sitt liv genom en kult av dilettantismen, bagatellen och äventyren, av vilka det farligaste är äktenskapet, fattat såsom tidsfördriv.

Det är således icke mot kvinnans arbete, jag vänder mig. Men vad jag vill säga — och i en tillspetsad form, icke för att såra utan för att genomtränga — det är att kvinnoemancipationens stora misstag varit att lägga huvudvikten på kvinnans arbete, icke på hennes arbetsområde. Ett arbetes förmåga att utveckla och lyckliggöra står i förhållande till dess överensstämmelse med den arbetandes natur och så gör även arbetets duglighet. Därför har man