Sida:Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi (1914).djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
MISSBRUKAD KVINNOKRAFT

genom sitt val av arbete komma lyckan närmare, än genom att söka sig ett värv, som skall nödga henne att stänga inne, ja undertrycka många av sina mest kvinnliga egendomligheter; som skall komma henne att småningom förtvina eller förtorka eller helt nedbrytas av arbetsbördor, dem hon varken fysiskt eller psykiskt mäktar, beroende som hon, under alla förhållanden, är av sitt köns bestämningar.

Ur kvinnans djupaste naturgrund framvälla andra egendomligheter, vilka bidraga att hämma energien i hennes andliga produktion liksom i allt hennes arbete utåt.

Kvinnan blir lika väl som mannen förlamad i sitt arbete av bristfällig utbildning, av sinande ingivelse, av svikande självförtroende. Hon som han kan hindras av tillfällig misstämning eller förströelse. Men medan kvinnan sålunda kan lida av samma vanmakt som mannen, saknar hon däremot oftast hans makt att, mellan de improduktiva tiderna, sätta in hela sin varelse i arbetet. Han kan då uthärda vilka otrevnader, vilka umbäranden som helst. Han jagar mot målet utan hänsyn till de känslor, han trampar, han går helt upp i lidelsen för sitt verk, sin upptäckt, sin plan. Kvinnan åter är ofta platonisk i kärleken till sitt verk, emedan hon är så fullt aktiv i sina personliga förhållanden. Än skall hon leka med ett barn, än vårda än sjuk, än lyssna till en sorg. Hon måste göra tusen små tjänster, bereda tusen små fröjder och behöver själv en mängd små trevnader och glädjeämnen. Hon kan icke umbära blommorna på sitt arbetsbord, hon kan icke förbise vad takt och smak kräva, ej såra andras känslor, lika litet som sina egna, genom att stryka ett streck över hänsynen till Anstand und Würde. Med ett ord: mannen samlar sin energi till ett helt tal, kvinnans blir ett bråk, som ofta går upp till milliondelar.

Som ung kom jag att tänka i detta ämne bland annat genom en anekdot om Arne Garborg, vilken — då han länge förgäves strävat att prydligt ordna täcket