på sängen i sitt studentrum — slutligen utbrast: »det är förunderligt, att naturen ställt det så, att man måste vara kvinna för att kunna breda ett täcke på en säng!»
Om än många män äro mer självhulpne än den norske diktaren, så torde det dock vara visst att sinnet för detaljen — som kan urarta till småsinne — hos kvinnorna blivit utvecklat på bekostnad av deras helhetskänsla, liksom omvänt mannens helhetskänsla på bekostnad av detaljsinnet. Om kvinnan under en stark och ihållande koncentration på offentligt arbete komme att mer utveckla helhetssinnet, då skulle hon troligen mista färdigheten i de många ting, genom vilka hon skapar hemkänslan. Tillvaron torde då förlora i värme, vad den vunne i klarhet.
Till de för hemmen oumbärliga tingen böra ej räknas vanprydande prydnadsarbeten, meningslös lyx i linneskåpen eller trälaktigt fyllande av konventionella sällskapsplikter. Ju förr kvinnorna upphöra att smula sönder sina krafter på allt detta, dess bättre för all äkta trevnad, liksom för all äkta skönhet.
Vad som bör bevaras är deras färdighet i de omsorger — inom hemmet och i umgänget — som verkligen styrka hjärtat, höja livsglädjen, stegra skönhetsintrycken. Men dessa omsorger kräva spänstig vakenhet och riklig tid. Och därav följer att den utsläpade arbetsslaven eller den lidelsefullt upptagna konstnärinnan i regeln icke kan utöva dem.
För att sammanfatta det ovan sagda, så torde
erfarenheten hittills visa: att så länge det yttre arbetet
icke för kvinnan är det centrala utan det periferiska
intresset, så länge behåller hon under arbetet sin
kvinnliga egendomlighet. Men arbetet blir då, i regeln,
av sekundärt värde. Skall det åter bli av första klass,
då måste det erhålla samma plats i kvinnans som i
mannens liv. Och tager det denna plats, då måste
