sympatiska samlivet i äktenskapet, på skönheten i hemlivets vanor, på finheten i känslans uttrycksmedel.
De råda därigenom till ett oerhört missbruk av kvinnokraft. Ty vad kvinnan bör lära, det är att framställa sina krav med mera behag och mera vishet, med mera hänsyn till mannens skaplynne. Men hon bör aldrig släppa sin uppgift att hos sig själv och mannen fördjupa och förfina känslolivet. Om människosläktets perfektibilitet på detta område lämnar odlingshistorien lika väl som världslitteraturen — där man århundrade efter århundrade kan följa höjningen — så avgörande bevis, att tvivel på denna möjlighet endast är fördom eller okunnighet. Tack vare sin förmåga att själva förtjäna sitt bröd, synda kvinnorna nu mer sällan genom att ingå giftermål mot sin innersta varelse. Men de göra det ännu genom att icke taga med hela sin varelse i äktenskapet. Kvinnorna ingå ofta detta med en genom överansträngning, ärelystnad, studiepedanteri eller självanalys undertryckt kvinnlighet: hjärtat eller själen eller sinnena giva sig halvt. Och dock är det endast genom helhet i sin hängivenhet, kvinnan äger makt att skapa och känna lyckan.
Nu om någonsin behöva kvinnorna bruka hela sin makt, ifall de i äktenskapet skola förverkliga »kvinnans självhädelse under självhängivelse», genom en alltjämt givande och alltjämt krävande ömhet.
Samlivet mellan nutidens mer andligt utvecklade kvinnor och mer känsligt förfinade män måste nämligen finna nya former. Och det är kvinnan, som skall dana dessa friare, men just genom själva friheten fastare, former.
Allvaret i denna uppgift, som framtidskulturen ställer på kvinnan, gör det till ett oroande tecken, när kvinnor förbise att deras frigjorda krafter, deras nya tillgångar — en mer utpräglad individualitet, en mer vaken social känsla, en ökad bildning, en vidgad andlig synkrets — att allt detta har större mål än
