och dilettantismen växa frodigast. Nutidens mödrar tala om uppfostran och tänka över uppfostran och — förfuska den värre än när mödrarnas krafter alls icke voro »frigjorda», men mödrarna i stället höllo sig hemma och skapade hem med stil och hållning, där barnen till stor del skötte sig själva och erhöllo sin egentliga uppfostran genom de goda, fasta hemsederna, vilka äro de enda, djupt verksamma uppfostringsmedlen. Nu har modern tusen andra bestyr och dessemellan övar hon sina splittrade krafter på barnens — överuppfostran. Resultaten bli därefter. Mången nutidsmor skulle blygas över sådana felteckningar på sin tavla, som dem hon gör sig skyldig till i sitt barns karaktär; hon skulle kasta sitt manuskript i elden, om hon där fann så många meningslösheter, som dem hon gör oförgängliga i och genom ledningen av sina barn.
Förrän det blir en sanning, icke blott i festtal och tidskriftsartiklar utan i livet, att moderns uppgift är det väsentligaste området för kvinnans kraftutveckling, förr kommer hon icke att erhålla den utbildning, hennes moderskall behöver, och som ingen studentexamen kan ersätta!
Denna utbildning bör lära henne: att det icke finns någon vetenskap, icke något slags konstnärlig produktion så krävande, så alltupptagande som ett enda barns verkliga uppfostran. Skola barnets kropp och själ, dess känsla och tanke erhålla all den utveckling varav de äro mäktiga, då räcker ofta icke hela moderns själ och hjärta till för uppgiften. Då måste hon uppfostra sig själv var stund av sitt liv. Då måste hon även uppfostra barnets far att bli hennes medarbetare, på ett helt annat sätt än fäder ännu i allmänhet äro det. Då måste hon medverka att uppfostra skolan till något annat än denna nu är. Då måste hon hjälpa till att uppfostra samhället, så att detta blir ett sådant, där barn kunna växa upp till ädel mänsklighet.
Men ännu har kvinnan knappast börjat bruka sina frigjorda krafter till allt detta.
