VI.
Det är ett av uppfostrans moment, där svenska kvinnor ej allenast icke brukat sina krafter, utan under senaste åren illa missbrukat dem, nämligen i fråga om fredsrörelsen.
Kvinnosakens fanbärare ha framhållit alla männens misstag vid handhavandet av samhället; de ha med allt skäl pekat på otaliga, för mänskligheten vanärande, företeelser, till vilka mannens ensidiga ledning av världshändelserna är en orsak; de ha med rätta särskilt framhållit krigen, som det manliga »systemets» mest förfärliga följd.
Men när det kommit till verkligheten, då ha — på fredsfrågans, liksom på den sociala frågans, liksom på skolfrågans område — de flesta kvinnor nöjt sig med att eftersäga männens teoretiska felslut med avseende å krigens, klassamhällets och de pedagogiska själamordens nödvändighet och med att i praktiken göra efter männens misstag på samma områden.
Detta påstående bör, i en så brännande fråga som den om försvaret, begrundas. Här måste därför göras en — ehuru endast skenbar — avvikelse från det egentliga ämnet.
Männen förklara att kriget, ehuru naturvidrigt som sjukdomen, tillika är naturenligt som denna, nämligen som följd av föregåenden. Kriget är en samhällslivets oundvikliga utvecklingssjukdom, och det skall — lika väl som fysisk sjukdom och död — icke försvinna, så länge naturens brister icke äro övervunna. Blott om syndfri fullkomlighet inträder, blir en evig fred möjlig. Tills vidare ligger krigets frö i samhällets organism, så som sjukdomens frö i individens: båda bryta ut, när vissa förhållanden gynna utbrottet. Kriget är icke endast en olycka, ty ett folks livskraft stegras, när det kämpar för sin tillvaro; krig blir därför kulturens oundvikliga bakgrund liksom döden är människolivets.
