Det är samma tanke som ingivit Moltke de bekanta
orden: »Den eviga freden är en dröm, och därtill
ej ens en skön dröm. Kriget är ett element i
världsordningen, och människans ädlaste dygder utvecklas
därigenom. Utan krigen skulle världen komma att
stå stilla i sin utveckling och nedsjunka i materialism.»
Jag har anfört en betydande mans[1] argumentation för kriget, emedan denna ej företer den ytlighet, som vanligen kännetecknar dylika argument. Det nyss anförda innehåller i stället det allvarligaste, en tänkande människa kan yttra om kriget. Ingen sådan människa kan heller förneka, att kriget är ett tills vidare oundvikligt uttryck av den mänskliga ofullkomligheten. Ja, man måste medge att kriget — just till följd av nämnda ofullkomlighet — stundom varit ett medel att driva ett folks andliga krafter i blom genom att höja eller väcka en nations självkänsla. Ställer man emellertid mot detta all den ödeläggelse av kultur, all den tillbakagång i seder, som krigen haft med sig, då bleve krigets vågskål fjäderlätt. Just i fråga om krigets hämmande av kulturen har ett annat Moltkes ord sin tillämpning: »Varje krig, även det lyckligaste, är en stor nationell olycka.»
Men de, vilka fasthålla tron på krigets fortfarande oumbärlighet för kulturen, på dess naturnödvändighet ända till dess en »syndfri fullkomlighet är uppnådd» — dessa bortse från såväl människonaturens förmåga av omvandling, som från den sociala utvecklingens mest tydliga tendenser.
Fullfölja vi den träffande bilden om sjukdomen, så finna vi, att den ena rysliga sjukdomen efter den andra med framgång är bekämpad. Sjukdomar, som förut härjade hela folk, hela tidsåldrar, äro nu nedbragta såväl till sin omfattning som sitt ondartade skaplynne. Medellivstidslängden höjes; varje år medför nya segrar i spårandet av sjukdomsfrön och i deras
- ↑ Professor Harald Hjärne (se Svensk Tidskrift 1892).
