Man kunde, i detta kvinnans århundrade, ha trott
att kvinnorna själva först skulle upphävt detta rop om
krig mot kriget:
»Alle søstre, søstre alle
över alle lannegrænser
över alle hav og højder,
vi må samles, vi må samles!»
I den av män väckta fredsrörelsen ha nu emellertid Europas kvinnor börjat ta verksam del. Engelska kvinnor ha manat franska kvinnor och dessa i sin ordning Tysklands mödrar och systrar, hustrur och fästmör, att med alla medel motarbeta kriget. Men i vårt land, där ha kvinnorna ännu endast med hänförelse ställt sina krafter — de för fredstanken mest oumbärliga, mest betydelsefulla — i försvarsrörelsens tjänst.
Under denna rörelses början avhandlades inom kvinnliga Idun Berta von Suttners Ned med vapnen! Mot den sats, jag förfäktade,[1] att en kvinna icke på samma gång med sitt personliga inflytande kan verka för fredssaken och inom försvarsagitationen, höjdes nästan alla kvinnostämmor. Med hög patos förkunnades : att arbeta för försvaret, detta var just verksamhet för freden, ty »vill du fred, så rusta dig för kriget». Denna sats hade kvinnorna mottagit kritiklöst, som ett bibelspråk, från sina militära fränder och vänner. Den har sedan även utgjort den i oändlighet utlagda predikotexten vid försvarsfester och försakelseveckor. Sedan dess ha fem år gått, under vilka händelserna ånyo bekräftat, vad historien förut mångfaldiga gånger bevisat: rustningars fara för freden. Försvarsfesttablåernas Svea, med skölden lyft till värn mot öster, har till slut stått med handen knuten mot väster!
- ↑ Se min artikel Berta von Suttner (i Dagens krönika 1891).
