Det finnes en djup skillnad emellan att ett lands
ombud, med kallblodig besinning och som en — tills
vidare — hård nödvändighet sörja för vad försvaret
verkligen kräver och att sätta i gång en
försvarsrörelse. Skillnaden är lika stor, som mellan att en
stads invånare ställa sina brandredskap i ordning och
att de tända eld på sina hus för att bruka dem.
Ty varje sådan framkonstlad försvarsrörelse — och konstlad är den, när den icke som t. ex. Preussens mot Napoleon I, är betingad av ett nyss timat våld mot nationen eller av en dess självständighet hotande fara — varje framkonstlad försvarsrörelse blir till sina följder en krigsrörelse.
Den tänder och uppflammar i otid den krigiska hågen. Ty under strävan att förmå folket öka sina stridskrafter, blir agitationen begrundad med att stora faror hota folkets självständighet. Varifrån? Från grannarna. Mot dessa »hotande» grannfolk underhåller man, medvetet eller omedvetet, nationalhatet, medan man upparbetar en chauvinistisk patriotism inom sitt eget land. Och är den krigiska lidelsen väl tänd, då vill den som alla lidelser få utlopp. När detta icke bjudes genom försvaret — eftersom man ej blir anfallen — så sökes snart detta utlopp i anfallet. Allt, vad folket offrat för försvaret och som det icke vill ha offrat förgäves, lägges nu i krigets vågskål. Den stegrade militära dugligheten längtar efter användning; när folket vet sig rustat och färdigt till krig, så kan folkviljan lätt upptändas för detsamma. Man spejar efter en krigsorsak och man finner den utan möda.
Alla sådana, på fosterlandets verkliga fara icke grundade, patriotiskt-militära rörelser medföra dessutom den följden, att de som vilja förtryck inåt komma att skörda, vad en ofta ärlig, men kortsynt hänförelse utsått. Ty det visar sig ej sällan, att den enda verkliga fara, som folket fick att försvara sig emot, det blev den, som hotat dess inre frihet, sedan det fick ett starkt värn för sin yttre.
