Sida:Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi (1914).djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
MISSBRUKAD KVINNOKRAFT 53

hängivenheten och hos de sämsta i brottet, men hos båda yttrar sig som oförmåga att antaga den givna kulturens resultat såsom för sig förbindande.[1]

Huru skulle man bättre kunna uttrycka begreppet das ewig weibliche än just genom denna »vildhet»! Den är ordet för det naivitetens behag, för det oförutsedda, stämningsfulla, impulsiva och omedelbara, som ger sig helt åt sin hänryckning, som leker med system och program, logik och former. Mannen åter — även när han med geniets vildhet genom sina nya tankar bryter in i det hävdvunna — nöjer sig dock aldrig förrän han bevisat, att i dessa nya tankar 2×2 verkligen blir 4 eller att det även finnes logik och system i hans yra.

Kvinnans snabba intuition, hennes spontana hängivenhet, hennes starka instinktliv, framför allt hennes innerliga naturbundenhet genom fruktbarheten, moderligheten — allt detta segrande »evigt kvinnliga» ger henne den aningens styrka, som i forntiden gjorde henne till sierska, i nutiden än till mannens ingivelse och än till hans förtvivlan. Det är detta, som utgör det »kvinnligt» egendomliga hos det kvinnliga geniet, vars segrar inom vetenskapen, dikten och konsten äro vunna just genom det fulla bruket av denna styrka. Visserligen har snillet ofta något av det andra könets egendomligheter. Men den geniale mannen har mer av den kvinnliga naturen, än den geniala kvinnan av den manliga och genom denna fördubbling blir det manliga snillet det större av de två. Det är vildheten i kvinnans natur, som sålunda, å andra sidan, även blir begränsningen i hennes geni.

Den väsensfrändskap, som finnes mellan det »evigt kvinnliga» och det skapande i skaldens och konstnärens genius, gör att dessa bättre än andra män förstå kvinnorna och, omvänt, av dem bli förstådda.

  1. Laura Marholm: Wir Frauen und unsere Dichter.