Sida:Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi (1914).djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54
MISSBRUKAD KVINNOKRAFT

Det formella, logiska och systematiska i den manliga naturen är det, som gör dussinmänniskan bland männen till en mer torrt formdyrkande, mer självsäker filister än kvinnan av samma art. Den kvinnliga dussinmänniskan måste alltid ha gjort något våld på sig innan hon lyckats få bort det vilda elementet i sin natur, antingen genom att ha låtit det besegras av den medfödda kvinnliga svagheten: konventionell världslighet, eller av den förvärvade manliga svagheten: småsint formalism. Den nutida uppfostran och vissa av de nutida yrkena öka betänkligt de kvinnliga dussinmänniskorna. Men det är den kvinnliga vildheten det gäller att rädda, ifall den frigjorda kvinnokraften skall komma kulturförloppet till godo.

Förmågan att se tingen mer dikteriskt än genomsnittsmannen, denna förmåga är det, som gjort även den vardagliga kvinnan till underverkstroende och som satt henne i stånd att, allt sedan Evas dagar, också göra underverk eller åtminstone vrida världshändelserna på ett, ej blott av Adam utan av själva försynen, oförutsett sätt!

En tysk tänkare yttrar, att hade icke kvinnan kommit till i skapelsen, då skulle mannens ordnande förstånd för länge sedan ha lyckats att, matematiskt klart och bestämt, lösa tillvarons problem. Men nu har det alltid funnits en rest i tillvaron, som icke gått upp i de övriga talförhållandena. Denna rest är kvinnan. Hon omöjliggör att livet kan behandlas som ren matematik. Genom förbiseende av faktorn kvinna, ha alla männens matematiska resultat blivit felaktiga. Detta förstå profeter och filosofer. De låta matematik vara matematik, verklighet vara verklighet. Men bakom verkligheten veta de att känslan, mystiken finnes. Och dess makt representeras av kvinnan.[1]

Denna kvinnans makt har under tidernas lopp varit aktiv på samma sätt som de naturkrafter, vilkas lagar varit okända, men vilkas verkningar man förnummit.

  1. Max Dressler: Preussische Jahrbücher. Jan. 1895.