Sida:Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi (1914).djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55
MISSBRUKAD KVINNOKRAFT

Kvinnofrigörelsens innersta betydelse är: att denna kvinnlighetens kraft nu är på väg att bli uppdagad och medvetet ställd i mänsklighetens tjänst.

Kvinnorna borde därvid likna den naturmakt, som gjort sitt inträde i kulturens tjänst under samma århundrade som de själva, elektriciteten. Den har icke upphört att gå sina vilda viggars väg över himlavalvet, därför att den nu också lyser i arbetslampan på vårt bord. Men kvinnan har ej gått sin egen vilda väg, upprorets väg mot allt det onda i samhället, som blivit följder av mannens ensidiga välde. Kvinnorna ha fruktat att anses utan sinne för nyttorna; att bli beledda som ologiska och fantastiska, som odugliga arbetskamrater ifall de icke radade upp sig som nollor bakom en manlig siffra, icke arbetade inom den av mannen fastställda ramen. Och på detta sätt har världen blivit sig lik. Först när kvinnan sätter in sin egen vibrationshastighet i kulturförloppet, skall detta börja röra sig i en annan riktning.

Var gång en kvinna haft revoltens mod, har hon framkallat en stor rörelse. Elizabeth Fry, Florence Nightingale, Josephine Buttler, Harriet Beecher Stowe, Fredrika Bremer, Camilla Collett m. fl. äro exempel därpå. Må nu kvinnorna revoltera i mängd mot skolornas själamord, mot krigens massmord, mot det nuvarande produktionssystemets människooffer! Kvinnan bör få rösträtt och tillträde till alla det medborgerliga livets områden, emedan samhället behöver mödrar lika väl som fäder. Historien visar redan regentinnor, vilka varit sina lands mödrar. Framtiden skall äga många flera sådana landsmödrar, kvinnor, som — då deras egna barn icke längre behöva deras vård eller när de inga barn äga — bruka sina egna krafter för samhället, sätta in dem överallt där moderlighet behöves. Och framför allt är moderligheten oumbärlig för att ge huld och skydd åt de unga tankarna, de späda begynnelserna, dem siaren och skalden utsår i folksjälen.