så att de vissna bort — till förmän för det andliga, det allmänmänskliga, menar mången. Min mening är att ett sådant bortvissnande blir till skada även för det andliga livet.
För min åskådning blir således icke det »allmänt mänskliga» området det högsta. Ja, det finnes egentligen icke till. Ty även det allmänt mänskliga hos båda könen är dock i ena fallet genomträngt av ett säreget manligt, i det andra av ett säreget kvinnligt moment.
Endast ur antagandet att jag menat att kvinnans funktioner som könsvarelse innebära något lägre, har den uppfattningen kunnat framgå, att dessa hennes funktioner bli ett minus för hennes andliga utveckling, en kraftförlust, ett permanent sjukdoms- eller svaghetstillstånd.
Man invänder mot mig att en klok hälsovård skall kunna göra kvinnans kropp sund och moderskapets möda mindre tung, så att denna möda icke blir ett hinder för kvinnans andliga utveckling och arbete.
Man framdrar de många fall, då män förmått förena stark fysisk med stark psykisk utveckling, eller då snillrika kvinnor haft både en naturlig och en andlig avkomma, för att — mot mig — bevisa att ett sunt moderskap och en rik själsutveckling ej utesluta varandra!
Detta tal visar att den tankegång, åt vilken jag givit uttryck, är de talande i den grad främmande, att man därav ej ens förstått begynnelsebokstäverna.
För mig är det visst, att ju mer strålande sund, till kropp och själ harmoniskt utvecklad, en kvinna är, dess fastare och finare äro hennes köns egendomligheter sammanvävda med hennes hela varelse. Blir hon mor, då är moderskapet just hennes hälsa i ordets allra högsta mening eller hennes »natur i sin fullkomlighet.»
Men på samma gång är moderskapet — i hela dess omfattning — icke jämförligt med en vanlig kraftutveckling vid en kroppsövning eller ett
