stora livsområdena. Därför åstadkommes av vardera könet det högsta, det evigt blivande på dess eget område. Följdsatsen blir då: att kvinnan med sina snilleverk ej kommer att nå mannens högsta höjd, och att mannen i sitt känsloliv icke kommer att nå kvinnans djupaste djup.
Kvinnans livsverk är dock icke mer förgängligt än mannens.
Varje barn, en mor föder åt släktet, är visserligen dödligt. Men varje känsla, hon sätter in i dess fostran lever inom släktet för alltid. Från mödrarnas knän går släktled efter släktled in i livet med renare vilja och mildare känsla. Lyfta på mödrarnas armar nå barnen en högre höjd än fäderna. Till varje ny vagga träda ödesgudinnorna för att där fästa livsvävens lönliga trådar, den väv, där varje ny varelse blir ett inslag, men där ränningen går från jordens första barn i modersfamn till det, som nyss öppnat sitt ögonlock.
II.
I den högre djurvärlden råder lagen: att de nya organismerna första tiden leva som en del av moderorganismen. Moderskänslan är i sin djupaste rot ett med självuppehållelsedriften. Efter avkommans födelse blir det också modern, som främst bär omsorgerna för de nya liven. Känslan utvecklas sålunda, genom vården om den nu utanför modern levande varelsen, från självbevarelsedrift till osjälvisk ömhet. Hos människan blir den redan började differentieringen mellan manligt och kvinnligt själsliv sålunda än vidare fördjupad genom den olika ställning till barnet, som moderskap och faderskap medför.
Om vi tänka oss att evolutionen inom mänskligheten hade frambragt ett neutralt kön, sådant vi finna hos vissa djurslag, samt att mödrarna sålunda genast
