torde denna mer personliga känsla först ha vaknat, ty hennes moderlighet hade redan lärt henne känna glädje i en annan varelse. Kvinnans känsla måste i sin ordning ha återverkat på mannen. Genom alla de oändligt skiftande, primitiva formerna för könens samliv — där kvinnan och barnet behövde mannens skydd och därför också gjordes till mannens egendom — blir sålunda den ursprungliga driften omdanad till Eros, till den stora känsla, om vilken redan Platon förkunnade: att den lärt människan vidga sitt väsens gränser genom en oändlig ideal längtan, en outtömlig andlig sympati.
Genom moderns känsla gick således vägen till en förädling av könsdriften, när modern erfor en vaknande ömhet för sitt barns far. Genom moderns kärlek var det således som trohetskänslan, kyskhetskänslan, hemkänslan, samt i och genom dem familjelivet i högre mening, utvecklades, som familjebanden blevo allt starkare.
Det är denna, ur könsbestämningarna härflytande, utomordentliga andliga utveckling, som man alldeles glömmer, när man påstår att framhållandet av kvinnans egenskap att vara ett könsväsen skulle innebära förnekelsen av hennes andliga perfektibilitet!
Vi ägde icke nu en hög och själfull äktenskaplig kärlek, en intensiv kvinnlig kyskhet, livsvariga och djupa ömhetsförhållanden mellan alla familjemedlemmar inbördes, om icke just kvinnans andliga perfektibilitet vore lika självklar som mannens. De yttre formerna för äktenskap och familjeliv ha blivit bestämda genom en mängd andra inflytanden. Men det innersta och oförgängliga inom utvecklingen, känslofonden, den är framför allt danad av kvinnan. Denna fond skulle nu icke vara så rik, om ej kvinnans känslo- och tankeliv från början blivit och allt fortfarande förblivit inriktat på kärleken, moderskapet och hemmet.
Humaniserandet av hela det livsområde, som är bestämt av villkoren för släktets fortvaro — detta är med ett ord kvinnans oerhörda kulturarbete. Det är
