så långt ifrån att kvinnan är »yngst bland kulturfolken» att hon snarare kan kallas det äldsta. »Kvinnans (kultur)historia är kärlek.» Denna historia började när en mänsklig kvinnovarelse lade ett barn till sitt bröst. För den kulturen har kvinnans under årtusenden utvecklade, koncentrerade och stegrade produktionskraft varit tagen i anspråk. Och, utgången från djurets instinkt, lyfter nu moderligheten människan till samma andliga höjder över djuren, som vetenskapen, uppfinningarna, konsten och litteraturen lyft henne.
Jag vill med några exempel visa gången av denna psykiska utvecklingsprocess. Jonas Lie skildrar i Hunørnen till vilken grad moderskänslan redan mäktar stegra djurens själsliv. Örninnan, som bonden vill locka inom skotthåll genom att visa henne den fångade, i bur innestängda, ungen, sänker sig till marken. Men ej för att försöka det omöjliga: att befria sin unge. Nej, hon griper från tröskeln bondens späda barn och lyfter sig i höjden med detta. Barnets mor förstår blixtsnabbt denna andra plundrade mor: hon skyndar att öppna örnungens bur, och nu sänker örninnan sig sakta för att återgiva modern sitt barn — och ila till sitt eget!
Kan man ej redan kalla den ingivelse, som ungens fara förmådde utveckla hos örninnan, genial? Genom otaliga länkar går utvecklingen sedan upp till de områden, där moderligheten blir frälsande i en vidare mening, än när det gäller barnets liv.
Här ett annat fall bland de många, aldrig av hävden eller traditionen bevarade.
Under »skräcktiden» 1793 hade en ung grevinna trotsat alla faror för sig själv för att med sitt vittnesmål inför revolutionstribunalet rädda en gammal vän till sin familj. Hennes ädelmodiga handling rörde ingen och räddade ej den anklagade. Den lidelsefulla folkhopen begärde skränande hennes eget liv. Blek, med sammanpressade läppar, söker hon vacklande sin väg mellan hatfulla, skymfande skaror, vilkas offer hon var sekund väntar att bli. Plötsligt stannar hon
